Bully – Att vara mobbad, Del 2

Vad händer när de personer som ska vara ens medmänniskor, vuxna friska människor, inte klarar av att ankra den rollen?
När personer som valt att ta hand om en av de viktigaste delarna i ens liv, åren i skolan, helt saknar ledarskap och förmåga att kunna ta hand om barn?

Denna dokumentären visar flera unga starka individer och anhöriga som fallit offer för mobbning och de konsekvenser det har.

Den är fruktansvärd att se. Detta är ingen påhittad thriller, detta är verklighet. Mobbningen ni ser i filmen är på riktigt. Självmordsoffren är verkliga. Den yngsta 11 år.
Man blir fruktansvärt arg när man ser vad som pågår och hur handfallna barnens föräldrar står gentemot skolans makt, som hela tiden hävdar att hjälp ska fås, när ingen hjälp ges.
Hur kan detta få ske?

Det enda som ger hopp om framtiden när man ser filmen är de ungdomar som trots mobbning och utanförskap ändå står fast vid sig själva och inte backar för att någon tycker att man är onormal. Mycket tack vare att dom har människor runt om sig som inte ser dom som något annat än just vad dom är – människor. Inget konstigt, bara människor.

Att dessutom se de föräldrar som trots sorgen efter att ha mist ett barn genom självmord startar upp en förening i barnens ära, för att göra deras röster hörda. Det är styrka som är obeskrivbar.

Att den här filmen inte fått mer uppmärksamhet i Sverige är en gåta. Såg att dom på tv4 Fakta skulle visa den förra veckan, en dag efter att jag såg den för första gången. Jag hoppas att även Svt köper in den snart.
Detta är en film som jag hoppas kommer bli obligatorisk att se i skolan, alla åldrar inräknade.
Mobbning måste stoppas.

Bully – att vara mobbad

Denna ska jag titta på ikväll. Jag har hittills endast sett trailern men det var nog med information för att få en att förstå allvaret.
Alla inblandade i skolvärlden borde se denna för att förstå vad man behöver göra som vuxen för att stoppa mobbning bland barn. Barn som mår så psykiskt dåligt av behandlingen, att de i så ung ålder som 11 väljer att ta livet av sig.

Kommer bli jobbigt att se men efter jag har sett den kan jag komma med en längre utvärdering ♥

Slutsats

Jag har nått slutsatsen att nej, jag är inte lycklig. Bara mer glad än jag en gång var.
Jag måste lära mig hur jag ska leva med en sorg, utan att bedöva den med tillfälliga flykter.
Att inte försöka låtsas vara glad när min hjärna exploderar av tankar.

Ingen ska pracka på dig idén att man MÅSTE vara käck och alert hela tiden. Det är din historia, ditt liv och det kan ingen ta ifrån eller alternera.

Inget att oroa sig över, detta är bara en insikt som ni kanske även har delat själva. Nån gång lyckades jag iallafall göra skillnad, tyckte folk.

Nu väntar jag på pånyttfödelsen. Låt den komma fort.

6 April

Hello darkness, my old friend
I’ve come to talk with you again
Because a vision softly creeping
Left its seeds while I was sleeping
And the vision that was planted in my brain
Still remains
Within the sound of silence

Avgiftningskramp

När man mår skit kan man dricka något som ser ut som skit! Vegansmoothie gjord på jordgubbar,oatlymjölk,spenat och kanel!

Sjukskrivningslimbo

Igår hade jag mitt andra möte tillsammans med min handledare från Arbetsförmedlingen och min handledare på mitt jobb, eftersom jag har jobbat i lite över en månad.  Tiden går fort när man har roligt, för det har jag verkligen där. Äntligen får jag vara på ett ställe där jag känner att jag hör hemma.
Hade det bara kunnat stoppa där, med att det är bra och att jag får ta saker i min takt, så hade det vart perfekt.

Pressad som sataaaaan av situationen

Men nu, bara en månad efter att jag har börjat jobba så ändras innebörden av de lappar jag ska skicka in till försäkringskassan. Förut var det den 25e, nu ska det vara den 10e varje månad. För det första så hatar jag de här lapparna och nu att jag ska behöva komma ihåg att skicka dom ännu oftare gör att jag får panik.

Ännu mera panik är det faktum att jag måste ringa in till Försäkringskassan varje gång jag är borta från jobbet. Man kommer ju aldrig fram till dom, så ska jag sitta där och panikgråta över att jag är hemma och även behöva ta i att jag inte kommer fram till de som kräver att jag anmäler min frånvaro. Jag hade kunnat lägga till massa svordomar på detta men väljer att inte göra det.

Är det bara jag som tycker att dessa regler är alldeles för mycket att ta för någon som PRECIS kommit ut i arbetslivet och känner att bara det är en press nog?
Vad är era erfarenheter av detta?

 

När man känner sig sämre än alla andra

Hur reagerar du när du blir utmattad?

Sedan i söndags känns det som att jag åkt in i en portal till hur jag mådde för ungefär ett år sedan.

Jag vet inte om det är pga min avgiftning, att jag börjat ett nytt liv med arbete och allt ansvar det innebär samt att det skett förändring inom nära förhållanden.

Varje dag försöker jag hålla uppe mig själv, skämta, skratta och le. Det funkar ett tag. Jag känner mig inte så avig.
Jag får drömma mig iväg och tro att jag är ”normal”.
Men sedan kommer verkligheten ifatt mig, min kropp behöver sakta ner. Jag kan inte köra 100% som alla andra.

Vad jag önskar att alla, inklusive mig själv, kunde inse är att lyssna på sin kropp. Pusha dig inte för hårt än vad du känner är möjligt.
Tänk på vad du åstadkommit och inse att du ÄR BRA!
Du kan inte inta en annan människas personlighet för att andra dagen falla ihop som konsekvens.

Vad du än gör, var sann mot dig själv!